Däck- och gummisektorn är en av de mest oligopolistiska industrisektorerna inom ICEMs områden. De 3 största däckproducenterna har tillsammans en marknadsandel på 53 %.

Med rapporten om den globala situationen i de olika sektorerna av gummiindustrin vill vi ge våra medlemsorganisationer en överblick av det ekonomiska läget, möjlig utveckling på de olika marknaderna och deras effekter på samhället och därmed på livet för arbetare och deras fackföreningar.

Några stora förändringar har redan inträffat. Man har i alla sektorer av industrin observerat en tendens att flytta produktionen till så kallade ”låglöneländer”, men detta maskeras genom den starkt ökande efterfrågan på gummiprodukter och i synnerhet däck som utlösts av uppgången i Kina som startade i mitten av nittiotalet.

Gummiföretag som levererar till bilindustrin inom ramen för principen ”just-in-time” återfinns ofta i närheten av bilföretag. Det är emellertid ofta ogenomförbart att hålla punktliga leveranstider när de gäller de olika och mycket varierande kvantitetskraven. I just detta segment av gummiindustrin förekommer det inom företagen en ökande tendens att kombinera gummikomponenter med metalldelar och mycket känslig elektronik, liksom textilier och väv.

Detta gör att kontaktytorna mellan olika delar av dessa industrier blir mer flytande. Fackföreningar är i många länder organiserade efter område och när gränserna mellan industrier blir allt otydligare och mer flytande blir det viktigare än någonsin att individuella fackföreningar samordnar representationen för arbetares rättigheter, både nationellt och internationellt.

Rapporten tar också upp prisutvecklingen för råmaterial som har pekat uppåt sedan 2005 utan något slut i sikte.

Utöver detta, tar vi i rapporten också i detalj upp kraven på fackets arbete och verksamhet på arbetsplatserna. Löneförhandlingar, strejker eller nedläggningar av fabriker är redan välkända företeelser, men konflikten om användning av kontraktsarbete och inhyrd arbetskraft blir allt viktigare. Tidigare erfarenheter har visat att i områden där engagerade arbetstagarrepresentanter har försökt organisera denna nya personalgrupp har arbetsgivarna utsatt dem för påtryckningar av hittills okänd skärpa.

Med hjälp av individuella exempel visar rapporten på företagsledningar som har lagt ned fabriker under förevändning att de inte varit tillräckligt lönsamma − och där arbetarna själva har drivit dem vidare och lyckats garantera sysselsättningen på lång sikt.

I möjligaste mån försöker rapporten uppmuntra och komma med idéer för fackföreningsrörelsens kamp.